Barn.
Något som jag lärt mig väldigt väl sen jag flyttade hit och började jobba med barn varje dag är att man vet aldrig någonsin vad som kommer att hända. Varje dag är oförutsägbar och det händer alltid något oväntat som man ska försöka hantera, i alla situationer. Som att gå till lekparken till exempel. Det låter ju ganska enkelt och inte särskilt svårt. Det är det inte heller, om man har tur... Och idag mina vänner, hade vi inte tur:

1. Kommer till lekparken och det är smockat med barn, bara det bådar inte gott. (Lätt att tappa bort flickorna i massan)

2. De "stora" flickorna (kanske 6 år) klättrar på bilen/klätterställningen och kan dem så kan såklart 4-åriga H. Eller? Hur många gånger har jag sagt till mig själv att inte vända bort huvudet?! Det går så snabbt när det händer och man kan inte hålla koll på allt på samma gång. Vad händer då? Jo, H vill klättra lika högt som de stora flickorna (såklart!) och rätt vad det är kollar hon på något annat och ramlar ner och smäller i huvudet - BAM! Paniken som uppstår. Lugnet man ändå måste hålla för att inte bli hysterisk och göra henne + hennes syster hysteriska. Vara lugn, prata lugnt och se till att ingen allvarlig skada skedde. Alla blickar från föräldrar. Gör man rätt? Gör man fel? Inte vet jag men hon slutade iallafall gråta och ville fortsätta leka. Well done!

3. H ska åka i rutschkanan och med full fart åker hon in i en liten pojke som på något konstigt vänster har lyckats tagit sig dit och håller på och försöka klättra upp.. AJAJ!

4. Påväg hem ska flickorna ta sina "fordon" (scooter och cykel) som vi hade parkerat vid ett träd. Då dyker två pojkar upp i ca 3-årsåldern varav den ena tar scootern som vi alla koncenterar oss på men då passar den andra pojken på att ta cykeln. Eller ta kanske man inte ska säga, dem lånade på ett otrevligt sätt. Utan någon förälder där till pojkarna lyckas jag halvt slita loss cykeln och ska försöka ta tillbaka scootern som jag lyckas med och i samma veva som jag vänder mig om har H en massa ludd från en buske i hela håret som den andra pojken kastade på henne. Vad låter detta som? Ja, KAOS!

5. Äntligen påväg hem från parken och H uttrycker: "Vonica, I really didn't have a good afternoon at the playground today!" Precis när jag skulle svara så snubblar H och ramlar rakt på knäna på asfalten och börjar, ja, gråta... Efter att torkat bort tårarna ville hon såklart se om det fanns något blod och som Melissa Horn sjunger: "det är när man ser att det blöder, ja det är först då det gör ont!", så fick hon ont igen när hon såg blodet. Fast uttrycker på en gång: "Vonica, do you know? Sometimes it's good to have blood because then you can get a plaster!!!" Skönt om man kunde tänka så ändå!




/ V

Jag har försökt att skratta tyst men det går inte..
Det är helt enkelt en såpass rolig serie att jag måste gapskratta! Och nej, jag överdriver inte.


New Girl. Livets feel-good-serie!

PS. Sorry värdfamiljen för att jag måste kolla (och skratta) ikväll...

Det är så lätt. Det är så lätt att bara nöja sig och tänka att jag gör det en annan dag.
Men hur tänker jag då? Jag är ju här nu. Jag gör mitt äventyr just nu. Då kan jag inte nöja mig såhär, det räcker inte.
Det måste ändras. Jag får verkligen inte ångra saker jag inte gjorde, jag får inte! Jag har snart kommit halvvägs av detta så varför inte öka speeden och göra saker jag inte kommer kunna göra sen? Jag måste börja uppleva mer, få nypa mig i armen och vilja tjuta av lycka som inte är så svårt här. Ta mig ut ur tryggheten som jag håller på att skaffa mig och göra mer saker. För jag kan, jag vill och det här kommer jag ju minnas för resten av livet!


Förövrigt.. Lyssna:
Min nya favoritlåt. Kan inte sluta lyssna. Så äckligt bra!


/ Veronica

..så kommer jag nog lyssna på den här låten ganska mycket:

Då är det skönt att man har hamnat i en sådan go värdfamilj som jag faktiskt har gjort ♥

Dagens lunch:

Just nu:




Imorgon när jag vaknar är jag frisk. Godnatt!
/ Veronica Hanna Karin Hedlund

Min födelsedag. Torsdag den 26:e april. Då fyllde jag hela 20 år!
Jag måste erkänna att jag hade en ångest. Inte för att "bli gammal" utan mer för att bli uppvaktad kanske på ett sätt jag inte är van med. Och så blev det, men på ett väldigt fint sätt! Jag kom ner på morgonen för att starta jobbdagen och värdfamilj hade satt upp rosa ballonger och banners som sa: "Happy Birthday"! Jag blev väldigt rörd. Jag hade också klätt upp mig i en söt, röd topp, kavaj och svarta jeans men fick kommentaren av H: "But Vonka.. Why are you not dressed up? It's your birthday. You need to wear a pretty dress!!" Misslyckades där då, enligt henne, min 4-åriga modecoach. I köket möttes jag också av ballonger och fler banners, det värmde i hjärtat. De hade gjort det, för mig.




Jag plockade undan efter frukosten men blev tillsagd att inte jobba, för det var min födelsedag. Min värdmamma skulle ta mig någonstans men det blev punka på bilen. Hon bad Linn ringa mig så dom två kunde prata (?!) om min dag. Min värdmamma satte sig och skrev ner vägbeskrivning, la ner det och pengar i ett kuvert som hon gav till mig och sa att jag skulle bege mig till Linns hus och ge henne kuveret. Hos Linn möttes jag av sång och en stor kram. Jag fick så fina presenter och kärlek, i en guldpåse. Sedan tog hon mig till en restaurang, Julie's, som var magisk. Vi satte oss ner och åt 3-rätters lunch som var väldigt god. Efteråt visades vi runt och insåg att ja, HELA restuarangen var magisk! Hem gick vi mätta och belåtna och bestämde att vi skulle ses mot kvällen.








Väl hemma slogs datorn på och jag möttes av alla fina gratulationer, bilder, sång (tack älskade Lilja♥), blogginlägg osv. där det skrevs om min dag. Jag fick samtal från mamma som grät med mig i min lycka av all uppvaktning. Jag skypade med pappa som intalade mig att jag var värd allt och gratulerade mig till att vara vuxen, på riktigt. Jag hade även fått fina, underbara brev med det finaste innehållet från mina älskade, bästa och saknade vänner hemma i Sverige. Vilka fina vänner jag har och vilken vänskap det är, utan den hade jag inte klarat det här. Det är nu som det bevisas hur starka våra vänskaper är och att allt som sägs verkligen menas. Jag kan inte vara mer tacksam, när jag inser att mina fina vänner verkligen önskar mig lycka, på riktigt. Kan inte beskriva hur mycket det betyder, för mig ♥

När jag kom ner till kvällsmaten hade flickorna klätt upp sig i sina prinsessklänningar och gjort tårta till MIG! På tårtan satt 20 st ljus som jag skulle blåsa ut samtidigt som jag skulle önska mig något. Och det gjorde jag. Jag önskade mig något, något som skylla sätta pricken över i:et i mitt liv. Och nej, jag kan inte säga. Och nej, det är inte vad jag tror att ni tror.

Efter tårtan dansade vi balett och hade en rolig bathtime tillsammans. Vi sa godnatt och min första kväll som 20-åring började. Linn tog med mig ut, ut på 20-årsfirande. Ett lagom firande och jag trivdes i att få fira min födelsedag i hennes sällskap. Min bästa Linnsan, you know ♥ Och genom all tid som alla faktiskt la ner på MIN 20-ÅRSDAG, gjorde den till den bästa födelsedagen jag kunde få. Ett STORT TACK till alla er, tack för all uppvaktning ♥

/ Veronica 20 år